Dag 8 med kryckor

Dagarna går sakta, men ändå fort. Det har gått lite drygt en vecka nu. På tisdag kommer domen! Har jag varit nog duktig med kryckorna så att behandlingen gjort sitt? Jag hoppas verkligen det! Och jag hoppas hoppas att sprutan inte gör lika ont denna gång... Jag avskyr verkligen sprutor!! 

Idag hoppade jag bort till mormor. En sån liten bit blev helt plötsligt väldigt lång. En sak är säker, hamnar jag i rullstol kommer jag banne mig köra utför ett stup. Kan jag av någon anledning inte prata eller skriva, vänligen kör mig ut över ett stup! Jag beundrar verkligen folk som lyckas vända det negativa och se det positiva i sina liv efter de tex blivit rullstolsburna för resten av sitt liv. Stol eloge till er!! 👏

Funderingar

Vad får dig att stanna i en relation? Nu pratar jag en relation med pojk-/flickvän, vän och även med en familjemedlem. Vad behövs för att stanna, vilja vara i relationen? Självklara ingredienser i alla relationer (för mig) är; respekt, kärlek, ärlighet, visa att du uppskattar din partner/vän, ta inte varandra för givet, ge och ta, ha en ömsesidig förståelse för att en relation måste vårdas - få bränsle för att hållas vid liv, jobbas med. När det kommer till pojk-/flickvän bör det ju finnas en rejäl dos av "annan slags kärlek". Givetvis. Men det räcker heller inte med enbart det. Hur länge kan du leva på enbart känslorna för din partner? Inte särskilt länge om du inte får hjälp med att föra relationen framåt. Känslan av att dela strävan mot gemensamma mål. Stora som små mål.

Jag undrar faktiskt ibland vad jag håller på med. Jag är jättekär. Men alltför ofta känner jag mig missförstådd, jag måste ofta förklara varför jag blir besviken, varför jag blir ledsen, varför jag blir arg, varför jag blir orolig, varför jag sover dåligt, varför jag känner mig dålig. Det ska väl inte vara så? Vill han inte förstå? Det känns som vi pratar olika "språk". Och vad beror sånt på? Ryggsäcken man bär på? Uppfostran/värderingar du är uppvuxen med? Personlighet? Egoism? Kanske en go blandning av allt... Jag har så mycket att ge av mig själv, men känner mig begränsad. Ungefär som att det ibland passar dåligt att visa för mycket känslor. Säg inte för ofta "jag tycker om dig", pussa inte på honom för ofta, hör inte av dig för ofta, fråga inte för mycket, le inte för mycket, gråt inte för mycket. Då är du bara besvärlig. Var någon slags mellanmjölk, gränsen är hårfin. Passa dig.

Men det spelar ingen roll hur mycket man förklarar. Vad man säger. Hur mycket man slår i väggen. Hur mycket man gråter. Jag når ändå inte fram. Och känslan som uppstår då är svår att sätta ord på - jag känner mig lika ledsen som jag känner mig förbannad. Du vill så jävla mycket men blir lik förbannat mött av en kall handflata. "Hade du förväntat dig att jag skulle vara med DIG hela helgen?!" Ja jag hade det. Jag har inga som helst problem med att vara med dig. Dygnet runt. Vecka ut och vecka in. Jag kan sitta och titta på dig i oändlighet. Avguda dig. Dina fina drag. Ditt fina hår. Ditt leende. Dina händer. Allt. Till och med tillåta mig att drömma mig in i framtiden en gnutta. Idiotiskt dumma Johanna.

Inflammation

Det visade sig på ultraljudet att jag har inflammation (i bägge knäna), och det vänstra behandlades med injektion i form av kortison. Jag ska tillbaka om två veckor igen för ny koll och en till spruta i knät. Under tiden tar jag mig fram med hjälp av kryckor, eftersom jag inte får belasta knät och för att behandlingen ska ta på bästa sätt. Summa summarum - det här var inte heeelt vad jag hade räknat med. Tanken att ut och ta en promenad har slagit mig flera gånger idag. Men vänta lite nu! Nej just det. Det går ju inte!! 

Ok. Jag är inte van att springa hos doktorn. Jag är inte van att vara sjuk. Vara hemma. Jag känner mig värdelös. Jag till och med grinade i morse för att jag inte kunde gå till jobbet. Vilket i och för sig är positivt och betyder att jag trivs och tycker om mitt jobb väldigt mycket! Det är ju nu allt mysigt sker också. Baka pepparkakor med barnen, sjunga julsånger, julpynta osv osv. Och inte nog med det så har jag föräldrasamtal nästa vecka. 10 st. Går väl att skjuta upp, men ändå. Ja, jag tror iaf att ni fattar att jag inte är så nöjd just nu. 

På tal om ingenting

På tal om ingenting så sitter jag och väntar på ultraljud. På mitt knä alltså :) Haft problem med mitt vänstra knä sedan tidig vår detta året. Hoppas jag kan få hjälp med "diagnos" nu! Och ev hjälp vidare... Trött på detta nu.