Vad får dig att stanna i en relation? Nu pratar jag en relation med pojk-/flickvän, vän och även med en familjemedlem. Vad behövs för att stanna, vilja vara i relationen? Självklara ingredienser i alla relationer (för mig) är; respekt, kärlek, ärlighet, visa att du uppskattar din partner/vän, ta inte varandra för givet, ge och ta, ha en ömsesidig förståelse för att en relation måste vårdas - få bränsle för att hållas vid liv, jobbas med. När det kommer till pojk-/flickvän bör det ju finnas en rejäl dos av "annan slags kärlek". Givetvis. Men det räcker heller inte med enbart det. Hur länge kan du leva på enbart känslorna för din partner? Inte särskilt länge om du inte får hjälp med att föra relationen framåt. Känslan av att dela strävan mot gemensamma mål. Stora som små mål.
Jag undrar faktiskt ibland vad jag håller på med. Jag är jättekär. Men alltför ofta känner jag mig missförstådd, jag måste ofta förklara varför jag blir besviken, varför jag blir ledsen, varför jag blir arg, varför jag blir orolig, varför jag sover dåligt, varför jag känner mig dålig. Det ska väl inte vara så? Vill han inte förstå? Det känns som vi pratar olika "språk". Och vad beror sånt på? Ryggsäcken man bär på? Uppfostran/värderingar du är uppvuxen med? Personlighet? Egoism? Kanske en go blandning av allt... Jag har så mycket att ge av mig själv, men känner mig begränsad. Ungefär som att det ibland passar dåligt att visa för mycket känslor. Säg inte för ofta "jag tycker om dig", pussa inte på honom för ofta, hör inte av dig för ofta, fråga inte för mycket, le inte för mycket, gråt inte för mycket. Då är du bara besvärlig. Var någon slags mellanmjölk, gränsen är hårfin. Passa dig.
Men det spelar ingen roll hur mycket man förklarar. Vad man säger. Hur mycket man slår i väggen. Hur mycket man gråter. Jag når ändå inte fram. Och känslan som uppstår då är svår att sätta ord på - jag känner mig lika ledsen som jag känner mig förbannad. Du vill så jävla mycket men blir lik förbannat mött av en kall handflata. "Hade du förväntat dig att jag skulle vara med DIG hela helgen?!" Ja jag hade det. Jag har inga som helst problem med att vara med dig. Dygnet runt. Vecka ut och vecka in. Jag kan sitta och titta på dig i oändlighet. Avguda dig. Dina fina drag. Ditt fina hår. Ditt leende. Dina händer. Allt. Till och med tillåta mig att drömma mig in i framtiden en gnutta. Idiotiskt dumma Johanna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar