Julledig

Nu har jag varit hemma i en vecka! Haft en väldigt bra första vecka :) lutar mig tillbaka för att ta emot det de sista dagarna av detta året har att bjuda på! 

Har hunnit med två rejäla fyllor denna vecka. Och jag som inte festat/druckit på länge! 

How ever. Börjar få lite ångest (redan) för att åka tillbaka till Oslo. Just nu lever jag i en bubbla, och helst av allt hade jag velat stanna kvar i den. Så glad som jag varit och så bra som jag mått iaf de två sista dagarna har inte gjort på en lång stund.. Det är positivt. I can do this!

Jag hoppas du inser en dag varför vi bråkade om det vi bråkade om, varför jag var ledsen, varför det var viktigt för mig att höra ifrån dig.

Jag hoppas du inser en dag hur viktig du var för mig, hur mycket jag tyckte om dig, hur mycket och varför jag ville vara med dig så mycket jag bara kunde och fick, hur mycket jag gav av mig själv för att det skulle vara bra.  

Det är så att älska någon. Man. Gör. Allt. 

Jag. Gav. Allt. Det gör mig fortfarande ledsen när jag tänker på att du inte gjorde det... Som du själv sa; "jag var en skit". Och jag, jag var ett pucko. Jag förlät och älskade dig ändå. 

Tiden - läk mina sår. 

Somnar med en gnutta hopp

Jag tar hellre 1000 kortisonsprutor, samtidigt, istället för att ha smärtan som är i hjärtat just nu. 

Jag vill vara med dig Daniel. Bara dig. Jag blir så arg och ledsen på allting... Jävla. Skit. Fucking. Jävla. Skit. 

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! 

Throwback tuesday

Jag eftersträvar att må som jag gjorde när jag skrev inlägget "Njuter" den 24/5. Jag hade det bra. Jag var omgiven av människor som ville ge lika mycket som jag gav dem. Nu är tiden förändrad. Tänk vad mycket som kan ändras på ett halvår... Jag saknar min Jessica. Jag saknar glädje, lättsamma dagar, sol, värme, hav, ljusa kvällar och ljumna nätter. Idag är dock en fin dag. Det är kallt, -5 grader ca. Men solen skiner, det flyter på på jobbet. Säger det ännu en gång, hade jag inte trivts så förbannat bra på jobbet hade nog dagarna som är kvar varit lätträknade här i Norge. Det kan iofs ha något att göra med att jag inte mår så bra just nu - man vill vara närmare nära och kära. Det känns i hjärtat att jag inte kommer vara norsk livet ut. 

Lite drygt en vecka kvar till 2,5 veckas julledigt. Och exakt en vecka till nytt besök hos doktorn. Jag firar för övrigt dag nr 2 som kryckfri, och denna vecka jobbar jag 50%. Woho!! <3

Har en konstig och jobbig känsla i bröstet. I kroppen. Hatar den. Den är bekant och jag gillar verkligen inte att ha den hos mig. Det värsta av allt är bara att vänta till den vill försvinna. Det finns inte så mycket annat jag kan göra tyvärr... Och det hatar jag också. Man vill gärna kunna styra över sitt mående, men i en sån här situation är det bara att vänta. Tiden läker alla sår sägs det. Och jag vet ju att det stämmer, det tar bara olika lång tid. Det beror kanske på hur mycket man har älskat någon och under hur lång tid. Mycket kan man styra med tankar och inställning. Men jag vill även låta det göra ont, jag är ingen person som varken kan eller vill ta genvägar. Sorg kommer bara ikapp oavsett, den kommer ikapp oss alla. Det finns ingen genväg, snabbväg. Det måste få ta den tid det tar. Och det hatar jag också. För jag önskar att det vore lika lätt som det är att skriva det.