Har en konstig och jobbig känsla i bröstet. I kroppen. Hatar den. Den är bekant och jag gillar verkligen inte att ha den hos mig. Det värsta av allt är bara att vänta till den vill försvinna. Det finns inte så mycket annat jag kan göra tyvärr... Och det hatar jag också. Man vill gärna kunna styra över sitt mående, men i en sån här situation är det bara att vänta. Tiden läker alla sår sägs det. Och jag vet ju att det stämmer, det tar bara olika lång tid. Det beror kanske på hur mycket man har älskat någon och under hur lång tid. Mycket kan man styra med tankar och inställning. Men jag vill även låta det göra ont, jag är ingen person som varken kan eller vill ta genvägar. Sorg kommer bara ikapp oavsett, den kommer ikapp oss alla. Det finns ingen genväg, snabbväg. Det måste få ta den tid det tar. Och det hatar jag också. För jag önskar att det vore lika lätt som det är att skriva det.