A piece of me

Idag flög en bit av mitt hjärta ända till Australien. Det känns i varenda kroppsdel och man får typ lust att lägga sig ner och dö en liten stund. Men det fungerar ju inte så... Livet måste fortsätta ändå på något vis. Önskar det fanns en pausknapp så jag kan stoppa livet, för någon minut åtminstone. Blir irriterad på att allt bara går sin gång; Bussarna går utanför mitt fönster med sina 10-minutersintervaller. Måndagen kommer med sina jävla måsten (fy fan vad jag hatar måndagar). Och så vidare och så vidare. Har sån lust att ställa mig mitt i gatan och skrika; FATTAR NI INTE HUR JÄVLA ORÄTTVIST ALLT KÄNNS JUST NU?! Men det funkar ju inte riktigt så heller. Man bara biter ihop. Drömmer om ett bra slut på denna dåliga filmjävel som jag spelar huvudrollen i, tyvärr. Kan inte någon ta över, så jag får vila lite? Det är en slitsam roll jag har! Det här är iaf ingen amerikansk lovestoryfilm, med ett "Å så levde dom lyckligt i alla sina dagar"-slut. Snarare en dålig dubbad tysk B-film från ett regnigt Berlin. Utan slut. 

DU fattas mig. Hör du det?