...

visste att den här dagen skulle komma. jag var förberedd någonstans, fast ändå inte. men, nu är den här så det är bara att bita ihop och vänta till den är över och hoppas att det tar lång tid till den kommer tillbaka. eller helst inte alls.
många gånger/ibland har jag funderat på vad det är man kämpar för? vad är det för mening med allt som ständigt händer? varför hålla vid någonting när man ändå inte mår bra i det? jag väljer nog att stanna för jag vet inget bättre. tryggheten styr mycket. men just nu är jag faktiskt inte så trygg. allt är nytt i mitt liv. ny lägenhet, nytt jobb, ny bil... nytt nytt nytt nytt nytt. efter vissa omständigheter är det bra med nytt, men allt behöver kanske inte bli nytt precis samtidigt. det känns som att jag bara kastats med i en stor orkan som jag lyckats hålla mig kvar i och nu försöker jag på något vis lugna ner den och tänka till. vad hände? vad har hänt? vad gör jag nu? vart är jag nu? och den stora frågan; vem är jag nu? tror vi kan sammanfatta detta inlägg med att jag är väldigt förvirrad i skrivande stund.


tur att jag är hemma idag. och att soffan och filten och massa kuddar är lättillgängliga. går och dör lite.