Silver Tösen ♥

för 17 år sedan klev den ljusaste strålen in i mitt liv, min Silver Tösen. och nu är du helt plötsligt borta! jag är ledsen, frustrerad, arg om vartannat. önskar jag kunde göra någonting, önskar jag var med dig under dina sista andetag. det som är till en liten tröst är att jag åkte hem till Orsa helgen som var, hade jag låtit bli det hade jag aldrig förlåtit mig själv. jag kommer ihåg mina sista ord till dig i söndags; jag gav dig en puss på mulen och sa -hej då gofisa! jag menade inte ett sådant hej då, ett hej då som i att "vi ses snart igen". men det visade sig att det var ingen vanligt söndags-hejdå... igår morse låg kvällsmaten kvar som du inte hade ätit upp. du ville inte ha mat, inte gräs, men du blev med mamma och Nicke på en promenad längs älven. du gick utan grimma, stannade till och tittade på vattnet och solen. det var som att du visste att det var sista gången. sedan gick allt så fort. mamma ringde mig strax efter kl 18, hon ringde på Walles telefon för min låg kvar i omklädningsrummet. jag minns att jag frågade med ett litet skratt varför hon ringde på Walles telefon, och fick höra en gråtande mamma i andra änden som talade om att vi skulle få lov att ta bort dig. sen dess är allt svart... minns knappt hur jag tog mig hem från gymmet, eller hur kvällen fortskred. när samtalet kom med beskedet att du var borta vände sig hela mitt inre ut och in. jag grät, skrek, sparkade, slog. jag tackar Daniel, Daniel och Walle som fanns för mig igår kväll.
hur jag sedan har klarat dagen på jobbet är mig en gåta... har gråtit massor idag, både hemma och på jobbet. när ska chocken släppa? du har ju alltid funnits, jag hann inte ens säga hej då... önskar så att jag hade funnits vid din sida igår. jag känner mig så matklös, så ensam och så långt borta. hade jag haft tillgång till en bil hade jag åkt handlöst, men istället sitter jag fast i ett annat land utan någon förbindelse till Dalarna. jag är som inlåst i en liten trälåda...

underbara ponny. 32 år fick du bli! vi pratade senast i helgen om att du skulle bli åtminstone 40 år... vad hände? så mycket glädje du givit, mig och så många fler som du korsat vägen för! det fanns ingen som du, och kommer aldrig finnas heller. du var one of a kind, the one and only. jag med fler kommer alltid minnas dig, dig glömmer man aldrig. jag saknar dig.

det gör ont, så fruktansvärt ont. dagen kom, som jag så länge undrat hur jag skulle överleva. jag undrar fortfarande samma sak...

Vi ses igen ängeln min, jag älskar dig.

Vila i frid, min Silver Tösen ♥