Fuck it

Tröttsamt är det. Har tänkt onaturligt många gånger det senaste dygnet att jag aldrig i hela mitt jävla liv ska ha någon pojkvän igen. Hur man än gör och försöker blir man antingen besviken på sig själv eller på motparten. Ska det vara så jävla svårt?! Beundrar och är en gnutta avundsjuk på er som får förhållandet att gå runt. Jag är också jävligt trött på att höra här och där att jag är för invecklad och att jag tänker fel. Men ska det vara för mycket begärt att få lite kärlek och ärlighet här i livet?! Om inte så lever jag hellre ensam. Och sen är det som så att vissa regler gäller bara mig har jag märkt. Medan det går väldans bra för "andra" att göra raka motsatsen. Men det är väl skillnad på "folk" och folk. Tror jag har alltför många dåliga erfarenheter med mig i den sk. "ryggsäcken". Vet inte om jag lever i någon slags drömvärld, men jag tror iallafall att det finns någon för alla! Så måste det väl vara?! För jag tänker då minsann inte skaffa barn och gifta mig med någon som det bara "känns sådär med"! Då blir det nog att adoptera ett litet kinesbarn ändå ska ni se. Kanske lugnast så! Då får mamma iallafall bli mormor som hon så gärna vill. Förstår henne! Vill ju också blir det någon dag i livet, eller farmor. Men det beror ju på vilket kön jag väljer på mitt kinesbarn :P Ett senare problem. Sedan var det ju den där kärleken och närheten... Ja jag får väl börja krogragga! Ett sånt ligger ju stadigt kvar i sängen ett par timmar in på förmiddagen. Tänker dock inte göra det misstaget att ha folk som sover över. Då blir man ju aldrig av med dem! Ska jag så sover jag borta, då kan man gå hem när man själv behagar. Typ direkt man vaknat ;P Smidigt!

(Hoppas ni förstår inslagen av ironi här och där...)